Ibland kan man börja undra om det är förbjudet att tycka om sig själv, för den man är.
Klappa sig själv på axeln och tycka att man är bra och att man räcker till, vara nöjd.
Eller bara vara allmänt stolt och glad över att man är den man faktiskt är.

För visst är det så, att vi alla är unika och fantastiska precis som vi är?
Det är kanske inte alltid så enkelt att tänka så när allting handlar om att vara ”rätt”.
Det gäller att ha de ”rätta” kläderna och den ”rätta” frisyren.
Vi ska ha ”rätt” vänner och lyssna på ”rätt” musik.
Men hur kan allt som är så rätt, bli så fel?
Det största problemet hos de flesta är att inte se sin egen styrka och sin egen värdighet.
För om vi alla bara skulle se oss själva på ett annat sätt, och inse hur värdefulla vi är,
så skulle vi kunna komma så otroligt mycket längre.
Något som jag brukar fundera på är om vi är alldeles för dåliga på att ge varandra komplimanger.
Kanske är det så att vi istället är för bra på att anmärka vad som inte är bra,
vad som är fel och vad som måste göras bättre.

Det kommer alltid finnas människor som vill förstöra för dig,
som vill få dig att må dåligt och som gör allt för att klaga och klandra ner på dig.
Men det är då behöver ett tillräckligt stort ego och självkänsla för att inte bry dig om den andra personen,
som antagligen ändå bara försöker klandra ner på dig på grund av avundsjuka.
Du ska kunna ställa dig framför spegeln och istället för att se dina brister kunna säga till dig själv
”jävlar vilka fina ögon jag har och mitt hår är skit snyggt” t.ex.
Man får tydligen inte tycka om sig själv, det är en dödssynd i dagens samhälle.
Det i kombination med alla sjuka ideal som skriks ut kan bara resultera i en sak, dåligt självförtroende.