Sitter och gråter tårar rena utav ångest då jag inte förstår mig på skolan och allt som hör till. Har suttit sen klockan fyra och försökt göra en inlämning men är inte ens halvvägs. Fattar ingenting och huvudet gör fortfarande lika ont som det gjorde när jag kom in på sjukhuset, vilket gör det så jävla mycket svårare att tänka. Orkar inte att jag måste sitta uppe hela natten och göra detta när jag redan är trött som jag är. Orkar inte heller att jag sitter här och försöker behålla kontakten med personer som egentligen bara skiter i mig och att jag blir sårad och lämnad ensam varje gång. Men ändå bryr jag mig mer om dom som inte bryr sig ett skit om mig. Jävla vrak är jag. Vill att morfar ska vara här nu och berätta för mig att han är stolt över mig och att jag räcker till. Vill att han ska klappa mig på axeln och säga att allt kommer bli bra igen. Orkar inte gråta tills tårarna är slut och ögonen är röda. Jag orkar inte ramla ner på ruta ett igen. Vet inte varför jag kommer publicera detta egentligen. Det kommer ju inte direkt göra någon skillnad och jag lär ju inte få gjort klart inlämningen ändå. Behöver bara få ut mina tankar så jag har några mindre demoner där inne.